Turandot (Busoni)
Turandot är en opera (Chinesische Fabel) med talad dialog i två akter med musik av Ferruccio Busoni. Busoni skrev själv librettot (på tyska) efter Carlo Gozzis skådespel Turandot. Musiken byggde på teatermusik som Busoni hade komponerat 1905 för en uppsättning av Gozzis pjäs. Operan uruppfördes 11 maj 1917 på Stadttheater i Zürich tillsammans med Busonis Arlecchino.
Historia
[redigera | redigera wikitext]Busonis version har förutom ämnesvalet och den kinesiska lokalfärgen föga gemensamt med Puccinis senare, oändligt mycket mer populära och effektfulla Turandot.
Källor och tidigare versioner
[redigera | redigera wikitext]Carlo Gozzis pjäs Turandot härstammar från 1762. Den skrevs ursprungligen för den lilla teatern San Samuele i Venedig och var medvetet utformad i Commedia dell'arte-stilen som en motreaktion till de mer moderna, realistiska pjäserna av Goldoni och andra.[1]
Schiller gjorde en bearbetad översättning av Turandot som publicerades 1802.[2] Carl Maria von Weber komponerade sin Skådespelsmusik till Turandot, Op. 37, till en uppsättning av pjäsen. Den skrevs 1809 och inkluderade den tidigare Overtura cinese, som han hade komponerat över ett kinesiskt teman 1805. Busoni ansåg att både Schiller och Weber hade förstört ett mästerverk inom den italienska litteraturen.[3]
Skådespelsmusik och orkestersvit
[redigera | redigera wikitext]Gozzis Turandot – i en eller annan form – sysselsatte Busoni vid olika tidpunkter åren 1904-1917. Han var mycket förtjust i fantastiska och magiska sagor: hans föregående verk var pianokonserten op. 39 vilken inkluderade musik från en ofullbordad bearbetning av Adam Oehlenschlägers Aladdin.[4] 1904 började Busoni skissa på skådespelsmusik till Gozzis kinesiska saga. Han arrangerade även en orkestersvit, som framfördes 1905 och publicerades 1906. En uppsättning av Gozzis pjäs med Busonis musik sattes upp av Max Reinhardt i Berlin 1911, och en andra och sista gång i London 1913.[5]
Komponerandet av operan
[redigera | redigera wikitext]Efter Första världskrigets utbrott fann Busoni det svårt att som italienare stanna kvar i Berlin och flyttade snart till det neutrala Zürich där han inte behövde välja sida. Mellan slutet av 1915 och augusti 1916 var han upptagen med att skriva sin enaktsopera Arlecchino, men Stadttheater i Zürich var ovillig till att sätta upp en föreställning utan ett medföljande stycke. Snabbt skrev han ett libretto på tyska över Gozzis original och bearbetade sin Turandotsvit till en kort opera två akter med talad dialog.[6] Busoni skrev till Egon Petri den 9 november 1916:
Den viktiga frågan är vilket stycke som ska kopplas samman den timslånga Arlecchini för att fylla ut en hel afton. De förestående problemen och önskan att fullgöra ett sådant program i en varaktig form har lett mig till ett hastigt beslut att göra en opera i två aktern av materialet och innehållet i Turandot. I några veckor har jag arbetat hårt på denna underbara uppgift, skrivit librettot och musiken till en Turandot-opera. Jag skriver totalt om texten och för den närmare till pantomimen eller scenpjäsen. Det är ett mer arbetsamt arbete än jag inledningsvis hade trott, men det faller på plats lätt. Masque-figurerna välkända från båda styckena förenar dem (även om de totalt kontrasterar till varandra).[7]
Busoni fullbordade operan Turandot på rekordtid (300 sidor på 100 dagar) sent på året 1916 och den framfördes tillsammans med Arlecchino som en dubbelföreställning – Busoni dirigerade – i Zürich 1917. Dent nämner hur nöjd Busoni var med sitt hantverk.[6]
Det förekommer flera konstigheter i Busonis libretto som går tillbaka på pjäsens Commedia dell'arte-rötter: karaktärer med italienska namn som Truffaldino och Pantalone; Allah prisas i Kina; och det förekommer referenser till Venedig, Markuskyrkan och gondoler. Den talade dialogen går tillbaka till Mozarts operor, särskilt Trollflöjten.[8] I jämförelse med Puccinis opera över samma tema så har Busoni behållt den intima, orealistiska atmosfären i Gozzis pjäs.[9] Busonis prinsessa Turandot är inte riktigt lika oförsonlig; hennes hjärta har lättare att smälta.
Busonis revideringar
[redigera | redigera wikitext]Genom att återanvända delar av operamusiken reviderade Busoni än en gång sin Turandotsvit 1917. Han ersatte Begravningsmarschen i sista satsen med Altoums Varning, BV 248b.[10] Busoni publicerade även separat Altoums Gebet från akt 2 (nyskriven till operan) som Altoums Bön, BV 277 op. 49 no. 1 för baryton och liten orkester.
Roller
[redigera | redigera wikitext]
| Roller | Röstläge | Premiärbesättning 11 maj 1917[11] (Dirigent: Ferruccio Busoni) |
|---|---|---|
| Altoum, kejsare | bas | Laurenz Saeger-Pieroth |
| Turandot, hans dotter | sopran | Inez Encke |
| Adelma, hennes förtrogna | mezzosopran | Marie Smeikal |
| Kalaf, prins | tenor | August Richter |
| Barak, hans tjänare | baryton | Tristan Rawson |
| Drottningmodern från Samarkand | sopran | Elisabeth Rabbow |
| Truffaldino, Övereunuck | tenor | Eugen Nusselt |
| Pantalone, minister | bas | Heinrich Kuhn |
| Tartaglia, minister | bas | Wilhelm Bockholt |
| En sångare | mezzosopran | Marie Smeikal |
| Bödeln | stum roll | Eduard Siding |
| Åtta läkare, kör av slavar, dansare, sörjare, eunucker, soldater | ||
Handling
[redigera | redigera wikitext]Prins Kalaf uppvaktar den sköna prinsessan Turandot, dotter till kejsaren av Kina. Hon ställer alltid sina friare inför tre gåtor. Den som inte kan svara rätt blir halshuggen. Kalaf ger till skillnad från sina föregångare de rätta svaren på gåtorna. Turandot, som är djupt olycklig över att tvingas gifta sig, får en chans av Kalaf: Om hon kan gissa hans härkomst blir hon fri från sitt löfte. En tillfällighet kommer till Turandots undsättning. Hennes förtrogna, Adelma, hoppas själv på att kunna gifta sig med Kalaf. Av svartsjuka avslöjar hon Kalafs härkomst för Turandot. Men prinsen behöver inte hålla sitt löfte. Turandot älskar honom och tar honom till äkta make.
Källor
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ Ashbrook and Powers (1991), s. 44 och 58
- ^ Schiller (1802) Schillers version översattes fritt till engelsk vers av Sabilla Novello, publicerad 1872. Gutenberg Project.
- ^ Couling (2005), p. 204
- ^ Dent (1933), s. 148
- ^ Beaumont (1985), s. 76.
- ^ [a b] Dent (1933), s. 233
- ^ Beaumont (1987), s. 251–252
- ^ Couling (2005), s. 300
- ^ Ashbrook and Powers, p. 58
- ^ Beaumont (1985), p.76)
- ^ Chapter XV Turandot in Beaumont (1985), s. 240–245.
Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Ambros, August Wilhelm (1862). Geschichte der Musik, Vol. 1. Breslau: F.E.C. Leuckhart. Google Books: Full Preview. Accessed 24 September 2009.
- Ashbrook, William; Powers, Harold (1991). Puccini's Turandot: The End of the Great Tradition, Ch II, pp. 56–58. Princeton: Princeton University Press. ISBN 0-691-02712-9.
- Beaumont, Antony (1985). Busoni the Composer. London: Faber and Faber. ISBN 0-571-13149-2.
- Beaumont, Antony, ed. (1987). Busoni: Selected Letters. New York: Columbia University Press. ISBN 0-231-06460-8.
- Carter, Huntly (1914). The Theatre of Max Reinhardt. New York: Mitchell Kennerley. Archive.org OCR text. Accessed 24 September 2009.
- Couling, Della (2005). Ferruccio Busoni: A musical Ishmael. Lanham, MD: Scarecrow Press. ISBN 0-8108-5142-3.
- Dent, Edward J. (1933). Ferruccio Busoni: A Biography. London: Oxford University Press. (Reprint: London: Ernst Eulenberg, 1974. ISBN 0-903873-02-8.)
- Kindermann, Jürgen (1980). Thematisch-chronologisches Verzeichnis der Werke von Ferruccio B. Busoni. Studien zur Musikgeschichte des 19. Jahrhunderts, vol. 19. Regensburg: Gustav Bosse Verlag. ISBN 3-7649-2033-5.
- Ley, Rosamond, translator (1938). Ferruccio Busoni: Letters to His Wife. London: Edward Arnold & Co.
- Lo, Kii-Ming (1994). Kii-Ming Lo, Ping, Pong, Pang. Die Gestalten der Commedia dell'arte in Busonis und Puccinis »Turandot«-Opern, in Peter Csobádi, Ulrich Müller et al. (eds.), Die lustige Person auf der Bühne, Anif/Salzburg (Müller-Speiser) 1994, Mall:Pp..
- Lo, Kii-Ming (1996). Kii-Ming Lo, Turandot auf der Opernbühne, Frankfurt/Bern/New York (Peter Lang) 1996, ISBN 3-631-42578-3.
- Lo, Kii-Ming (2004). Kii-Ming Lo, Zur Entstehungsgeschichte von Ferruccio Busonis »Turandot«-Werkgruppe und ihrer musiktheatralischen Ästhetik, in Albrecht Riethmüller/Hyesu Shin (eds.), Busoni in Berlin. Facetten eines kosmopolitischen Komponisten, Stuttgart (Franz Steiner) 2004, Mall:Pp..
- Lo, Kii-Ming/Maehder, Jürgen (2004). Kii-Ming Lo/Jürgen Maehder, Turandot de tui bian [The Transformations of »Turandot«], Taipei (Gao Tan Publishing Co.) 2004, ISBN 986-7542-50-9..
- Roberge, Marc-André (1991). Ferruccio Busoni: a bio-bibliography. New York: Greenwood Press. ISBN 0-313-25587-3.
- Schiller, Friedrich (1802). Turandot, Prinzessin von China. Ein tragicomisches Märchen nach Gozzi. Tübingen: J. G. Cotta'schen Buchhandlung. Google Books: Full preview. Accessed 19 September 2009.
- Vollmöller, Karl (1911). Turandot chinesisches Märchenspiel von Carlo Gozzi; Deutsch von Karl Vollmoeller. Berlin: S. Fischer.
- Vollmöller, Karl (1913). Turandot, Princess of China. A Chinoiserie in Three Acts. Authorized English version by Jethro Bithell. London: T. Fisher Unwin. Project Gutenberg. Accessed 15 September 2009.
- Opera - Kompositörer, Verk, Uttolkare. Köln: Könneman. 2000. ISBN 3-8290-5509-9